enkor och faderlösa, för fattiga och förtryckta i allmänhet, så antog han sig äfven de kristnes sak vid en tid, då folkraseriet som allra högljuddast och enträgnast yrkade på deras förföljande.

Under Antonini regering sammanträffade nämligen en mängd olyckshändelser, som uppstegrade folkets fanatiska kristendomshat. Hungersnöd, jordbäfning, Tiberns öfversvämning, en större eldsvåda i Rom och derjemte åtskilliga sällsamma naturfenomener allt detta mottogs och uttyddes såsom gudomliga straffdomar. Men orsaken till denna gudarnes vrede sökte man icke hos sig sjelf, utan hos de kristna, om hvilka man hade den föreställningen, att de voro atheister, derföre att de icke egde några tempel eller gudabilder, samt att just deras affall från fädernas gudar vore det, som framkallat dessas hämnd i ofvan antydda hemsökelser. Att hedningarne verkligen hyste en sådan tro, det framgår bland annat af den målande beskrifning, som kyrkofadern Tertullianus lemnat i de välkända orden: »Existimant omnis publicæ cladis, omnis popularis incommodi christianos esse causam. Si Tiberis ascendit in moenia, si Nilus non ascendit in arva, si cœlum stetit, si terra movit, si fames, si lues, statim: Christianos ad leonem!» Särskildt under Antonini regering gaf sig också folkraseriet flerestädes luft i tumultuariska uppträden mot de kristna. Så berättas det, att i synnerhet provinsen Akaja blef skådeplatsen för en svår förföljelse, hvarunder biskopen i Athen Publius fick sätta lifvet till.

Ehuru den mildt sinnade kejsaren visserligen prisas för en stor omsorg om den hedniska statsreligionens upprätthållande, så sökte han dock på allt sätt skydda de kristna mot dylika utbrott af ett rått och fanatiskt hat. Han lät nämligen publicera flere edikter till deras förmån; och särskildt tillskrifver man honom ut färdandet af ett öfvermåttan gynsamt reskript ad commune Asiæ, d. v. s. till den rådsförsamling af deputerade från Mindre Asien, som höll sina sammanträden i Efesus. Emellertid bör anmärkas, att Gieseler och åtskilliga andra nyare författare bestridt äktheten af sist antydda reskript, hvari strängeligen förbjudes att förfölja de kristna för deras tros skull. Ifrågavarande dokument, som återfinnes hos Eusebius, erbjuder nämligen åtskilliga anledningar till tvifvelsmål. Redan det är anmärkningsvärdt, att ordalydelsen i många punkter skiljer sig från det i Justini apologia major intagna reskriptet. Men äfven om Eusebius möjligen gifver oss en rigtigare grekisk öfversättning än den, som meddelas hos Justinus, hvilken synes

vara inskjuten i texten af senare hand, så återstå dock andra svårigheter. Särskildt har man framhållit, hurusom reskriptets författare snarare brukar en kristens än en hednisk kejsares språk. Och detta på inre grunder sig stödjande skäl mot äktheten synes onekligen ega en afgörande vigt och betydelse. Ty hela tonen i detta aktstycke är verkligen sådan, att det icke gerna kan hafva utgått från en hednisk kejsare. Vida troligare är, att det blifvit uppdiktadt af någon kristen, som med kejsar Antonini auktoritet velat gifva nödig bekräftelse åt den tolkning af Hadriani reskript, som de kristne sökte göra gällande.

Så mycket synes emellertid vara visst, att kejsar Antoninus Pius verkligen utfärdat, om också icke det ifrågavarande reskriptet ad commune Asiæ, åtminstone flere liknande edikter, hvari han gifvit en förklaring af sin företrädares förut antydda lagstadganden, hvilken de kristne kunde åberopa till sin förmån. Redan Melito af Sardes omtalar dessa dokumenter, och att de verkligen funnits till, är väl genom alla vittnesbörd så godt som bevisadt. Säkerligen hade dock ifrågavarande edikter mycket tidigt gått förlorade, men traditionen om deras tillvaro torde hafva gifvit anledning till, att en kristen i senare tid uppdiktat det meranämnda reskriptet ad commune Asiæ och falskeligen utgifvit det för att vara identiskt med något bland de af Melito åberopade Antoninska edikterna.

42. Marci Aurelii kristendomsförföljelse.

Med ny häftighet utbröt förföljelsen mot de kristna under Antonini efterträdare Markus Aurelius (161-180). Denne man hör visserligen, äfven han, till de ädlare gestalter, som möta oss i den romerska kejsarehistorien. Hans regering var, i likhet med företrädarens, utmärkt för mildhet och rättvisa, så att historieskrifvarne med en mun tilldela honom de högsta loford. Och likväl finna vi denne kejsare bland deras antal, som förföljde de kristna, och de förföljelser, som utbröto under hans regering, höra just till de blodigaste, som martyrhistorien har att uppvisa.

Utan tvifvel låter sig ett så besynnerligt förhållande bäst förklara deraf, att Markus Aurelius med full öfvertygelse bekände sig till den stoiska filosofien. Ty denna vishetslära kunde sannerligen ej vara egnad att göra sina anhängare tillgängliga för kristendomen. Om ödmjukhetens dygd redan är främmande för hela

forntiden, så kan man om den stoiska filosofien säga, att hon rentaf gick upp i högmodig sjelfförhäfvelse. Ej under då, om den ifrågavarande filosofen på kejsarthronen ej kände sig tilltalad af kristendomen, som ju så uttryckligen framhåller, att Gud står emot de högfärdiga, men gifver de ödmjuka sin nåd. Kejsarens egen religion var i sjelfva verket fatalistisk pantheism, parad med egenkär sjelftillräcklighet. Stolt undergifvenhet för ödets skickelser, deri sökte han sin frid, och sitt sedliga ideal trodde han sig af egen kraft vara i stånd att förverkliga. På en man med sådana tänkesätt kunde naturligtvis evangelium om Guds nåd mot arma syndare endast verka frånstötande. Han var allt för mycket slaf af sina filosofiska theorier, allt för mycket beherskad af lärd inbillning, för att han skulle kunnat låna ett villigt öra åt frälsningens enkla och okonstlade predikan. Icke heller kunde han förstå vare sig de kristnes hänförelse eller värdet af en sanningsförkunnelse, som icke bestod i höga ord eller hög visdom, utan i andans och kraftens bevisning. Från sin kalla menniskovisdoms ståndpunkt blickade kejsaren fasthellre med förnämt förakt ned på en lära, som blifvit utbredd i verlden af några fattiga galileiska fiskare, hvarförutom han, såsom det kunde anstå en äkta stoiker, var till den grad rädd för allt svärmiskt, allt som kunde störa lifvets jemvigt och harmoni, att han utfärdade ett edikt, enligt hvilket alla, som införde nya religioner, egnade att bringa menniskors sinnen i oro, skulle straffas med landsförvisning eller döden. Gälde nu än detta lagstadgande icke ensamt eller uttryckligen de kristna, så veta vi dock, att samme kejsare specielt mot dem rigtat åtskilliga mycket hårda edikter. Hvad dessa innehållit känna vi ej närmare, emedan de gått förlorade. Men biskop Melito af Sardes klagar dock, såsom man kan se hos Eusebius, öfver de af Markus Aurelius utfärdade »nya edikterna» såsom ytterst stränga, och af de under hans regering utbrytande kristendomsfiendtligheternas beskaffenhet kunna vi sluta, att denne kejsare gaf förföljelsen en alldeles ny vändning, i det han synes hafva infört systemet att inqvisitoriskt uppspåra de kristna och använda marter för att tvinga Idem til affall.

Såsom ett offer för det filosofiska partihatet föll vid denna tid en af de mest framstående kristna tänkare, den bekante apologeten Justinus Martyr. På anklagelse af en cynisk filosof, vid namn Krescens, blef han jemte fem andra kristna halshuggen i Rom

omkr. år 166, sedan dylika afrättningar redan förut der kommit i gång. Men likasom i hufvudstaden rasade förföljelsen rundt omkring i provinserna, särdeles i Mindre Asien och Gallien. Inom förstnämnda landsdel var staden Smyrna blodsscenernas förnämsta skådeplats. Här hade man redan aflifvat flere kristna, när menigheten började ropa efter deras hufvudman biskop Polykarpus. Denne, som dragit sig undan till landsbygden, uppsöktes der, fördes tillbaka till staden och brändes på bålet år 167. Anmärkas bör, att mycket olika meningar råda angående Polykarpi dödsår. Guericke angifver årtalet 168, åtskilliga andra bestämma sig för 166, under det i senare tider en och annan forskare sökt göra troligt, att det ifrågavarande martyriet inföll vida tidigare, nämligen redan 155 eller 156. Hieronymi uppgift, att Polykarpi martyrdöd inträffade år 167, torde dock vara den tillförlitligaste.

Ännu allmännare och blodigare var den förföljelse, som år 177 hemsökte södra Gallien och särskildt församlingarne i Lugdunum och Vienna eller de nuvarande städerna Lyon och Vienne. Vi hafva detaljerade underrättelser om de grymheter, som föröfvades på dessa ställen, i en sannolikt af Ireneus uppsatt cirkulärskrifvelse, adresserad till församlingarne i Mindre Asien. Här förmäles, huru de kristne hoptals drogos inför rätta, huru de fingo lida allehanda marter och inspärrades i fängelse, samt huru någre deras slafvar af fruktan för misshandling pådiktade dem thyesteiska måltider och œdipiska otuktsgerningar, d. v. s. utspridde den alldeles ogrundade beskyllningen, att evangelii anhängare tilläte sig samma onaturliga gräsligheter, som mythen förtäljer om en Thyestes och en Edipus, eller att de i sina samqväm åto menniskokött och hade oloflig beblandelse med mödrar och systrar. Dunkla rykten om den heliga nattvarden och de kristnes kärleksmåltider hade nämligen ingifvit hedningarne den af illvilja underhållna misstanken, att de förre vid sina nattliga gudstjenstsammankomster firade vilda orgier, i det de skulle haft för sed att slagta och äta barn samt bedrifva onaturlig otukt. Vidare berättas om åtskilliga martyrers ståndaktighet under alla lidanden, såsom om diakonen Sanctus från Vienna, om Attalus från Pergamus, om slafvinnan Blandina, om den gamle 90:årige biskopen i Lugdunum Pothinus, om den 15:årige ynglingen Ponticus, om läkaren Alexander från Frygien m. fl. Särskildt den nyssnämnda slafvinnan Blandina visade prof på ett verkligt hjeltemod. Hon fick den ena gången

efter den andra genomgå de förfärligaste marter, men midt under alla sina lidanden fortfor hon att fröjdefullt bekänna: »Jag är en kristen, och hos oss sker intet ondt.» Äfven den gamle biskopen Pothinus ådagalade ett stort bekännaremod. När han fördes inför domstolen och ståthållaren frågade honom: »Hvem är de kristnes Gud? svarade han: »Om du är dertill värdig, skall du få veta det?>> Med anledning af detta svar, som ansågs innebära trots och förnärmelse, kastades den gamle till marken och misshandlades grymt, hvarpå han halfdöd släpades till fängelset, der han efter två dygn afled. Utan miskund försökte man mot de mera framstående trosvittnena allehanda pinomedel för att tvinga dem til affall. Men de blefvo icke blott sjelfva fasta i sin bekännelse och beseglade den med sitt blod, utan de förmådde ock genom sitt exempel styrka åtskilliga svaga trosbröder, som i början låtit förmå sig till förnekelse, så att äfven desse togo mod till sig och gingo i döden för sin kristna tro. Snart lågo martyrernas lik hoptals på gatorna, ty med våld hindrade man de kristne att begrafva sina aflifvade trossyskon. Slutligen förbrände man liken och kastade deras aska i den förbiflytande Rhônefloden, för att, såsom man hånfullt sade, betaga de kristne allt hopp om sina dödas uppståndelse.

Innan vi lemna den Aureliska förföljelsens tid, böre vi här i korthet redogöra för den hos Tertullianus och Eusebius förekommande sagan om legio fulminatrix. När kejsaren år 174 bekrigade åtskilliga mot romerska riket fiendtliga folkstammar, såsom Quader, Sarmater och Markomanner, blef han i Pannonien (det nuvarande Ungern) af fienden lockad in i en trakt, som saknade alla källor, samt instängdes der. Vattenbristen och den tryckande hettan bortryckte en stor del af hären, och redan började man förtvifla om räddning, då plötsligt ett åskväder urladdade sig, hvars fruktansvärda våldsamhet bragte fienden i oordning, under det den starka regnskur, hvaraf det åtföljdes, skänkte kejsarens af törst försmäktande här en efterlängtad vederqvickelse. Eusebius berättar, att denna underbara hjelp kommit på grund af böner, som uppsändes till Gud af de kristna soldaterna i den 12:te romerska legionen, som kallades den melitinska, emedan den vanligen var stationerad i staden Melitine, som låg i det inre af Mindre Asien. Desslikes anmärker han, att åtskilliga hedniske författare, hvarmed Cornelius. Kristna kyrkans historia. I.

7